torsdag 13 mars 2008

Mormorskjolen

Ikväll ska jag gå hem och titta i min tygbyrå. Leta fram ett fint tyg och sy en kjol av det.

För ett tag sedan läste jag om syminnen i någon av sybloggarna (och nu får ni förlåta mej för att jag inte minns var). När jag läste tänkte jag direkt på den gången mormor och jag sydde en kjol. Jag var kanske sex år och hemma hos mormor på besök. Vi hade väl inget speciellt för oss när hon frågade om vi skulle sy en kjol till mej, och jag tittade förvånat på henne. Visst hade min mamma sytt en massa därhemma, men det här var speciellt. Mormor och jag skulle göra det tillsammans. Ur en djup garderob tog hon fram ett illrosa tyg med vita prickblommor - kanske var det inte ett tyg utan en gammal städrock? Och så klippte vi till det i lagom längd. Jag fick hjälpa till att sy på hennes gamla symaskin; hon hade en sån där trampmaskin som blivit omvandlad till elektrisk på gamla dar och bara syr raksöm. Resåren i midjan fick jag också trä; det var lite pilligt med säkerhetsnålen i resårkanalen. Jag var fascinerad. Från ingenting hade vi skapat en kjol! Och det ska jag göra ikväll också. För nu finns snart inte min mormor längre. Hon är urgammal och det är dags för henne att få vila. Igår sade vi hej då.

5 kommentarer:

malin sa...

Åh så fint! Sådana minnen bär man med sig hela livet... Det är hemskt att behöva säga hej då...

á Yeliqa sa...

Åh jag sitter här och gråter....
Känner så väl igen mig, det kund elika gärna ha varit jag som skrev det inlägg du nu skrev...
Har också en mormor som väckte mitt intresse för sömnad och hon är nu en gammal dam som numera bor på ett sjukhem svårt dement. Det är så smärtsamt att se någon man tycker så mycket om tyna bort, men samtidigt så får dom leva vidare genom arvet dom gav oss i handarbetsntresset.

Carolina sa...

Så fint!
Jag sitter här med tårar i ögonen.

Jenny sa...

Vilket fint minne du har om din mormor... och vilken tur att minnen finns nu när tiden har sin stilla gång.

Botilda sa...

Ja, det är tur att minnen finns. Nu är hon borta, mormor, hon bara fortsatte sova tills hon inte sov längre så att säga. Men hon finns i minnet, i virkningarna och sångerna och min hand som strök henne över papperstunna kinden en sista gång.